jag går på bussen. stämplar kortet, letar bland alla människor, tittar efter på varenda säte. kanske idag. kanske sitter du på något av dem idag. kanske behöver jag inte vänta längre. kanske är det idag jag får se dina nötbruna ögon igen, ditt födelsemärke, ditt leende som alltid fått mig knäsvag. kanske är det idag jag vågar fråga om du vill ta en fika, ska vi ses ikväll , kanske är det idag. men nej. aldrig. du sitter inte där idag heller. jag undrar var du är, var du tagit vägen, varför jag aldrig ser dig. och det enda tecknet jag har på att du fortfarande finns är att det lyste i ditt fönster när jag tog omvägar förbi ditt hus (som jag spenderat så många fredagskvällar i) för vad som känns som ganska länge sen fast det nog bara var några söndagar. du är aldrig på bussen. jag fortsätter hoppas. det är inte rättvist.