these are just ghosts that broke my heart before i met you
jag ber om ursäkt för att nästan alla bilder nuförtiden är från min iphone, men kameran ligger mest i ett hörn och förmultnar. får väl försöka ta tag i det, antar jag. igår hittade jag förresten death cabs codes and keys för femtionio kronor på bengans. jag slog till på den och alas, i cannot swim av laura marling. spana in båda, om ni inte redan har gjort det, vetja.
monday mornings
vulture kan nog vara ett av mina favoritord på engelska. det låter liksom så hemskt på något vis. som något man verkligen inte vill vara i kontakt med. fast det ligger fint på tungan, eller hur? mycket bättre än svenskans gam. det får nog en plats i favoritordlistan. vulture, wanderlust och parachute på engelska. brutal, ryggrad och transcendental på svenska. vad man nu ska med favoritord till, egentligen.
i brist på annat.
häromdagen köpte jag en ny (välbehövlig) väska. det är nog första gången jag betalat mer än 50 kronor för en väska tror jag. eller egentligen ens köpt en väska som inte är en tygkasse eller second hand (två tredjedelar av alla mina väskor är skickligt stulna från mamma. alltså såna som hon hade när hon var ung). och min första väska som faktiskt är större än en handväska. nu vet ni (för jag är säker på att ni ville veta). men den är fin och jag tycker om den.
du frågar hur jag mår, här har du svaret
hur många slag kan man ta innan man går sönder totalt?
hur många delar kan falla av innan man har ingenting kvar?
(spellista)
från jagTelefonen
it's only going to lead to something bad, in the end.
det skulle inte alls vara svårt att skicka ett sms med texten hej jag saknar dig litegrann vill du ses men det hade varit så galet olämpligt.
sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead
just nu sitter jag och dricker morgonkaffe i en lägenhet i göteborg som kan räknas som min i några veckor. jag ska börja plugga media- och kommunikationsvetarprogrammet på göteborgs universitet. faddringen började igår och några av delarna bestod i att sälja en toalettpappersrulle för så högt pris som möjligt (53 kronor) och samla in namnunsderskrifter på att prinsessbarnet borde heta glenn och dagen avslutades med lite öl på andra långgatan.
och jag som trodde att fly ifrån vår lilla tätort, inte varje dag gå på gatan där du följde mig hem, där vi kysstes för första gången, gatan där allting började, skulle resultera i att du inte skulle besöka min hjärna lika ofta, men jag tänker bara på allt vi aldrig gjorde och allt vi inte hade.
så nevermind, i'll find someone like you och snubbla omkring på andra gator med denne någon, för jag hoppas som fan att jag inte kommer träffa dig igen.
can i project (annika norlin, vill du gifta dig med mig?)
just nu är annika norlins "can i project" ungefär det finaste jag sett. önskar att det kan bli 31a snart så att på engelska släpps. fast man får tydligen inte lyssna på den om man är svensk, enligt henne själv. men jag tänker vara busig och göra det ändå. faktiskt.
(alla bilder är från annika norlins hemsida. där kan man lyssna på den engelska versinen av får jag också. gör det. nu.)
nymodigheter och gamla foton
Om jag aldrig hade känt dig
Du viskar så nära mitt öra att jag känner hur dina läppar formas av dina ord och jag kan inte låta bli att rysa till.
Tio minuter senare är jag hemma igen och står och stirrar in i badrumsspegeln och jag är plötsligt femton år igen. Det finns en anledning till att jag försöker låta bli att träffa dig.
i guess that we'll never have coffee to catch up, but sometimes i dial your number and hang up, just to pretend you're there
jag saknar dig mer än jag borde.
om det nu är dig jag saknar. om det inte bara är någon. om jag inte bara saknar att kunna tro att någon faktiskt tycker om mig. om jag inte bara saknar subtila komplimanger och att inte kunna sluta le. om jag inte bara saknar ett ögonpar som följer mina rörelser. om jag inte bara saknar spänningen som bildas av oyttrade ord.
det ena eller det andra. jag vet inte.
i am jane's broken heart
jag undrar vem jag vore om jag aldrig hade känt dig, om du aldrig kommit in i mitt system för att förstöra varenda liten krets inuti. hade jag ändå kallats för bitter och cynisk, hade jag ändå haft svårt att tro att känslor är på riktigt? hade jag ändå haft den instinktiva impulsen att säga emot och förneka varenda komplimang jag får, hade jag ändå haft så lätt att ta emot och tacka förolämpningar? om dina bruna ögon aldrig mött mina, om dina käkben inte vore så galet skarpa, om du aldrig hållt om mig och sagt att kroppsvärme är den bästa värmen, hade jag ändå varit trasig då? om det inte varit för nästan precis ett år sen dina läppar senast mötte mina, hade jag ändå letat efter andras, efter substitut som inte duger, de fredagkvällar jag befinner mig på barer? om jag aldrig hade trott på dina tomma löften, hade det som kallas hopp ändå varit obefintligt i mig? om du aldrig hade krossat allt det jag kände, hade jag ändå trott att kärlek och lycka bara finns som fiktion? om du aldrig varit som du var, hade jag ändå blivit som jag blev? hade jag ändå varit den jag dessvärre är, om jag aldrig hade känt dig?
(förövrigt funderar jag på att föreviga de bildens tre rader på min underarm. men jag vet inte. kanske)
i would have, but he died.
internet vägrar låta mig ladda upp några som helst bilder., på någon som helst hemsida med någon som helst webläsare. jag tar tag i post-potter-depressionen genom att läsa om alla böcker igen, på engelska. hur man tar tag i ångesten över mänskligheten och apatin över allt som hänt i norge är en annan fråga, och jag har inte riktigt svaret på den.
20:01
det sägs att ögonen är själens spegel och det är väl därför jag är rädd för min egen reflektion
allt är fel, jag är fel, jag är fel, jag är fel, jag är bara fel. förlåt.
jag står i duschen och önskar att man kunde bränna bort allt dåligt med vatten. jag vrider på värmen mer och mer tills huden på min kropp lämnas röd och sen står jag bara där och hoppas på att det kan få allt att försvinna. jag vet att det är omöjligt, men jag hoppas.
jag önskar att människan hade samma förmåga som grodor, att kunna spy upp sitt innehåll och plocka bort allt som inte borde vara där, rensa ur sig själv så man blir helt ren, ny, tills man blir bra igen. jag önskar att jag kunde plocka bort allt som var dåligt.
jag lyssnar på nathan young om hur han aldrig hört ett enda problem som inte kan lösas av att bli riktigt, riktigt alkoholpåverkad. jag dricker rom tills huvudet snurrar och jag vet att problemen som jag har kommer vara där imorgon också. men just nu hoppas jag på att det kan kännas lite, lite bättre. det gör det inte.
man kan inte bränna bort problemen med alldeles för varmt vatten och man kan inte rensa ur sitt eget innehåll och man kan definitivt inte dricka bort allt med hjälp av captain morgan. men som jag önskar att man kunde. jag gör inget annat än önskar och jag ber om ursäkt för det.
so when the birds fly south, i'll reach up and hold their tails
dagen består mest av att packa inför två festivaler nästkommande vecka och förarga sig över att sovsäckarna ligger instuvade längst in i vad som ser ut att vara en hinderbana i husets förråd samt att lyssna igenom i princip hela patrick wolfs diskografi. det är inte ett helt dumt sätt att spendera en dag.
om ett förfallet hus och en greve
längst ner på gatan där jag bor står ett hus som så länge jag kan minnas varit ganska förfallet och därav har självklart historier om vem som bor där uppstått. när jag var liten fick jag höra att där bor en greve och han visar sig nästan aldrig ute. det viskades om att han levt föralltid, men det enda tecknet på att han faktiskt lever och finns är att lampan i fönstret som vetter mot gatan alltid börjar lysa klockan åtta på kvällen. han gillar inte barn, greven. han brukade sticka in nålar i äpplena som växte på träden för att barnen inte skulle knycka några och om de gjorde det skulle det få konsekvenser. föga förvånande fick man även höra att han hade traktens bästa äpplen. de saftigaste, godaste. dessutom,
har ni hört, kullen på hans tomt är en gammal avrättningsplats där han brukade hänga folk. och han tog aldrig bort liken, så kullen är egentligen uppbyggd av de han tagit livet av. varje gång man gick förbi bad man sina ben bära en lite extra fort, om han skulle komma ut. det gjorde han inte. man ser honom aldrig, men han finns där.
häromdagen hoppade jag av bussen och jag gick bakom en äldre man i grått hår, kostym, glasögon, en resväska och en sliten portfölj. dessutom höll han i en plastkasse där en papperslapp med orden "för defekt för att returneras" var påklistrad. på resväskan satt en adresslapp med hans namn betitlat "dr". han svängde in till huset längst ner på gatan. som ett tecken på att där faktiskt bor någon, trots att man ganska snart efter historian fick höra att egentligen var det ju bara en doktor från göteborg som hade det som sommarhus och bara var där ibland, därav såg man honom sällan. myten bröts och man behövde inte längre skynda sig förbi huset och kasta förskrämda blickar mot den rasade fasaden (som nu för övrigt håller på att restaureras). det är bara en helt vanlig man som bor där, en äldre man med kostym och portfölj. jag bor längre upp på gatan, så när han gått in till sitt fortsätter jag uppåt och jag passerar några barn som har stoppat upp sin lek på gatan. de stirrar mot huset, grevens hus, med gapande munnar. det verkar som om historien fortfarande lever kvar. det är av någon anledning en tröstande tanke.
freudianska psykoanalytiska teorier
& jag har tappat räkningen på alla psykologiska försvarsmekanismer jag behöver för att fungera.
det där med födelsedagar och svin
ditt namn står i facebooks högra hörn och hånar mig. som för att visa att du fortfarande finns, du har inte försvunnit. egentligen visste jag att den här dagen är din dag, men för ett ögonblick hade jag lyckats förtränga det och överraskas då av att mitt hjärta verkar sjunka när jag läser ditt namn. folk skriver grattis, gratulerar. jag motstår impulsen att skriva "grattis, grattis till att ha varit ett totalt svin i nitton år och fått mig fast vid dig i fem av dem." jag får mentala bilder från min egen födelsedag. blinkande ljus på ett dansgolv och dina läppar mot någon namnlös, ansiktslös, någon som aldrig kan komma att betyda något. någon du aldrig följt hem, någon du aldrig legat i samma säng som, lutat dig fram mot, viskat "du är fin" i örat på och sedan kysst i pannan. någon du aldrig yttrat orden "vad skulle du säga om jag sa att jag gillade dig?" till. en namnlös. en ansiktslös. någon som aldrig kan komma att betyda något, men det är hennes läppar du väljer. grejen är att jag inte vill ha dig längre och jag vill inte att du ska vilja ha mig, men ändå driver ditt namn i facebooks högra hörn mig till vansinne. jag bläddrar ner, men det hjälper inte. vi har tillräckligt många gemensamma vänner för att ditt namn och nya grattis konsekvent hamnar i min synvinkel. jag blir galen och jag vill ju inte ens ha dig. inte längre.
och mina föräldrar hade gjort ett bildspel med gamla bilder på mig så ni får också se några
