waste of paint

det är få gånger som jag faktiskt får tårar i ögonen när jag lyssnar på musik. få gånger som hårstråna på huden reser sig. nu sitter jag faktiskt med både tårar i ögonen och gåshud. anledningen heter amanda bergman / hajen / jaw lesson / idiot wind. så galet fantastisk. tvivla inte, titta bara.

- jag förstår mig inte på dig, elin.
- det gör inte jag heller.
- jag förstår inte varför du fortsätter att göra saker som du vet att du kommer att ångra efteråt.
- jag hade ångrat det om jag inte hade gjort det, också.
- är det värt det?
- nej. ånger leder till ångest.
- jag förstår mig inte på dig.
- du nämnde det.
- på allvar.
- jag förstod det.
- vad håller du på med?
- orsakar min egen undergång.

i fredags var jag på ett vernissage som hette monday project, där min vän nadim som går på fotoskolan göteborg ställde ut. under veckan hade de fått ett uppdrag varje dag som de skulle fota. exempelvis no beard day, där min vän stod för den här fantastiska bilden. ett annat uppdrag var evaluate your life day, där de skulle fotografera någonting som gjorde deras liv värre. jag tänkte sno den idén. 

bild nummer ett. den talar väl kanske för sig själv. kroppsnoja. så länge jag kan minnas har jag nästan mått illa efter det att jag ätit något som jag inte borde ätit. mentalt illa, alltså. när vågen för första gången visade ett resultat över 50 kilo kändes det som ett nederlag. sedan dess har jag i princip aldrig haft på mig en överdel som sitter åt tillsammans med tajta byxor. missförstå mig rätt, jag vet att jag anses som smal, men ibland känner jag ett behov av att vara tunn och efter att jag har ätit mig helt mätt blir jag äcklad av mig själv. jag hatar att jag tycker om känslan av att inte ha ätit på ett tag, känslan av en tom mage. jag känner mig smalare då. om jag nämner det här för någon så brukar resultatet bli "men lägg av, du är ju skitsmal" eller till och med "jävla attentionwhore". jag sa aldrig att jag inte var smal och tydligen så är man i behov av bekräftelse om man nämner något med sig själv som man inte tycker om. man fiskar visst efter komplimanger då.

vilket faktiskt leder mig in på bild nummer två. mig själv (och delvis min kropp här också) och det faktum att jag är så galet självkritisk. känslan av att aldrig duga och behovet av att säga emot de komplimanger man får men hur lätt det är att älta de förolämpningar man får höra. att jag kan böja i princip vilken mening som helst någon säger till något elakt. det faktum att jag vägrade vara med på idrottslektionen med handbollstema för att man var tvungen att springa själv framför hela klassen och jag inte ville att någon skulle se min kropp när jag sprang. hur dålig jag kände mig efteråt, när folk, enligt mig, klagade på mig och mitt konstiga beteende. hur jag tittar på den här bilden och tänker på hur mina överarmar ser galet konstiga ut. hur galet konstiga mina överarmar är, att jag inte klarar av när folk tar på dem, att det liksom bränner under huden då. att jag på bilden kan se hur mycket jag vill förändra, hur jag skulle vilja att mina nyckelben syntes mer. att jag har håret uppsatt i en knut för att jag inte klarar av att ha det nedsläppt. hur mycket jag än bestämmer mig för att inte sätta upp håret och hur det ändå alltid slutar med en tofs eller ett hårspänne i alla fall. jag skulle kunna fortsätta ett tag, men jag kommer inte göra det. för man blir ju kallad för attentionwhore när man berättar att man inte tycker om sig själv. att man fiskar efter komplimanger.

& jag kan ju inte ens ta emot komplimanger.

så här ser det ut om man tittar ut från min del i lägenheten. jag delar nämnligen en trea med två stycken andra. en trea där det finns en katt som heter oscar wilde som tycker om att följa med en in på toaletten och en trea där det nästan alltid luktar nybakt bröd. en trea där man kan föra diskussioner om man hellre vill ha nick cave eller tom waits som farbror. jag lade för övrigt min röst på tom waits.

jag ber om ursäkt för att nästan alla bilder nuförtiden är från min iphone, men kameran ligger mest i ett hörn och förmultnar. får väl försöka ta tag i det, antar jag. igår hittade jag förresten death cabs codes and keys för femtionio kronor på bengans. jag slog till på den och alas, i cannot swim av laura marling. spana in båda, om ni inte redan har gjort det, vetja.

jag vet inte. jag vet verkligen inte.

allt som bevisas har en motsats. hypoteser måste vara falsifierbara. pennan är mäktigare än svärdet men handling talar högre än ord. hittar man en stadig punkt kommer allt att ordna sig men förändring är den enda konstanten, så någon stadig punkt lär man inte hitta. om det inte är okej så är det inte slutet, men å andra sidan finns det inte något som heter lyckliga slut. verkligheten är en social konstruktion och sanningen ligger i betraktarens ögon. jag betraktar, men allting förändras hela tiden, för förändring är den enda stadiga punkten och handlingarna som jag ser tampas hårt med det som pennan skriver och ingen kommer gå segrande i slutet och det är ett slut som inte är okej. allting är varandras motsats och ingenting stämmer.

jag vet inte.
jag förstår inte.
allting är så väldigt förvirrande.

vulture kan nog vara ett av mina favoritord på engelska. det låter liksom så hemskt på något vis. som något man verkligen inte vill vara i kontakt med. fast det ligger fint på tungan, eller hur? mycket bättre än svenskans gam. det får nog en plats i favoritordlistan. vulture, wanderlust och parachute på engelska. brutal, ryggrad och transcendental på svenska. vad man nu ska med favoritord till, egentligen.

häromdagen köpte jag en ny (välbehövlig) väska. det är nog första gången jag betalat mer än 50 kronor för en väska tror jag. eller egentligen ens köpt en väska som inte är en tygkasse eller second hand (två tredjedelar av alla mina väskor är skickligt stulna från mamma. alltså såna som hon hade när hon var ung). och min första väska som faktiskt är större än en handväska. nu vet ni (för jag är säker på att ni ville veta). men den är fin och jag tycker om den.

(är det någon som vet någon bra sida där man kan göra fotoböcker?)