waste of paint

just nu sitter jag och dricker morgonkaffe i en lägenhet i göteborg som kan räknas som min i några veckor. jag ska börja plugga media- och kommunikationsvetarprogrammet på göteborgs universitet. faddringen började igår och några av delarna bestod i att sälja en toalettpappersrulle för så högt pris som möjligt (53 kronor) och samla in namnunsderskrifter på att prinsessbarnet borde heta glenn och dagen avslutades med lite öl på andra långgatan.

och jag som trodde att fly ifrån vår lilla tätort, inte varje dag gå på gatan där du följde mig hem, där vi kysstes för första gången, gatan där allting började, skulle resultera i att du inte skulle besöka min hjärna lika ofta, men jag tänker bara på allt vi aldrig gjorde och allt vi inte hade. 

så nevermind, i'll find someone like you och snubbla omkring på andra gator med denne någon, för jag hoppas som fan att jag inte kommer träffa dig igen.

just nu är annika norlins "can i project" ungefär det finaste jag sett. önskar att det kan bli 31a snart så att på engelska släpps. fast man får tydligen inte lyssna på den om man är svensk, enligt henne själv. men jag tänker vara busig och göra det ändå. faktiskt.

 

(alla bilder är från annika norlins hemsida. där kan man lyssna på den engelska versinen av får jag också. gör det. nu.)

en liten uppdatering om vad som har hänt i mitt liv den senaste tiden, de tillfällen jag kommit ihåg att jag har en kamera. 1. promenerat och samtalat med vänner 2 och 3. druckit kopiösa mängder kaffe i väntan på att tiden ska gå. 4. varit på kräftskiva för ungefär andra gången i mitt liv och förstår inte grejen med kräftor 5. köpt nya skor som får mig att känna mig litegrann som amelie poulain. och billiga var dom. sweet.

förresten så har jag gått och blivit med iphone. så nu har jag instagram och wordfeud och sånt där annat coolt som jag har hört att man ska ha. twitter också, som sporadiskt uppdateras när jag känner mig för arg på facebookfolk eller när jag helt enkelt har jättetråkigt. jag heter ohfridays överallt om ni skulle få lust att kika in/spela wordfeud med mig. (kommentera vad ni heter också vetja!)


(förresten. på väg. har bara läst ett par kapitel men den har redan satt sig. ska nog ta och sätta mig med den och en kopp te sen. (eller nevermind det är snart criminal minds på tv. efter det då.)

en nyfunnen app har blivit en av mina favoriter, historypin heter den, och man kan genom den se en massa gamla bilder ifrån olika ställen och det känns ganska magiskt att kunna titta tillbaka några årtionden. de här under är från stockholm men man kan färdas genom en karta till massa olika ställen. jättefint och asvärt tidsfördriv.



(och ja, jag vet att min blogg är ganska ointressant men alltså. jag har inget liv, det är därför)

hon sätter sig ner bredvid mig och lägger armen om min axel.
"så du menar att du inte haft den där kärleken än? den där stora?"
jag skakar på huvudet och försöker i samband med det också skaka av hennes arm men misslyckas. hon fortsätter att prata, hon säger att hon inte förstår det, du som är så söt, du borde ju ha hittat en pojkvän, säger hon. jag mumlar tyst och inflikar enstaka ord när jag känner att det behövs utan att egentligen lyssna till hennes sluddrande tunga och alkoholdimmiga ord.
"alltså jag fattar verkligen inte att du inte varit kär på riktigt."
meningen faller ut ur hennes mun och det är den som gör att jag hör vad hon säger igen. under hela hennes monolog har min blick följt hans steg, hans minsta rörelse, betraktat hans bruna ögon, hans käkben, hans kindben från avstånd och önskat att jag var på någon helt annanstans än där jag är.
"nej." jag rycker på axlarna och jag ljuger.

jag saknar dig mer än jag borde.

jag betraktar hur huden över den vänstra delen av din bröstkorg höjs och sänks i takt med dina hjärtslag och aldrig har frasen att bära hjärtat utanpå någonsin varit så på riktigt. det verkar bara vara någon enstaka millimeter som skiljer din viktigaste muskel från den hårda luften utanför. du är sårbar, du är redan trasig och det enda jag vill göra är att på något sätt hjälpa dig, laga dig, få dig hel igen, bygga upp dina murar så att du kan tåla slagen. det visar sig vara som så att den enda muren du byggt upp är den som utestänger mig och när jag står på tå kan jag precis skymta hur du tar emot slag efter slag och hur hjärtat du bär blir mer och mer sargat, hur huden spänns med allt tätare intervaller. det enda jag kan göra är att be till gudarna att du klarar av det, för de vet hur många gånger jag försökt spränga den här helvetes muren och misslyckats.