waste of paint

du får min blick att flacka när du ser på mig

du får mig att undra över hur varje sak jag säger i din närhet kan tolkas

du får mig att undra över hur jag ska formulera nästa mening

du får mina handflator att svettas och min ryggrad att darra

du får min arm att brinna varje gång du snuddar den av misstag

du får mig så galet osäker när du ignorerar mig

du får mig att inse att det är en omöjlighet

& det gör mig galen

ändå kan jag inte sluta tänka på dig

grattis bästis <3

"hej, hur är det med dig, det var längesen, vad gör du nuförtiden?"

artighetsfrågorna ställs på rad efter varandra.

"hej, jo tack det är bra, det var det verkligen, nej det är ganska mycket i plugget nu."

kallprat, blickar i golvet, händer som drar genom håret.

"du, vi borde verkligen träffas snart. typ fika"

"det tycker jag verkligen"

vi vet nog båda att det inte kommer att hända, vi kommer inte att höras av. och om det inte vore för den där ödesdigra ögonkontakten skulle vi inte ens ha börjat prata, även om båda märkt av varandras närvaro.

och vi var ju så väldigt bra vänner ett tag.

Att promenera från västra frölunda till nordstan för att köpa glass var väl kanske inte den bästa idén; mina fötter säger aj, speciellt tårna. converse är väl inte några ypperliga promenadskor, precis.

jag har tänkt ut ett nytt projekt. jag ska införa färg i min garderob. öppnar man den nu finns bara ett virrvarr av svart och grått, och det är inte så kul. nåja, vi börjar enkelt, med någon beige/hudfärgad sak. en liten bit i taget. vi får väl se hur det går. (önska mig lycka till, jag lär behöva det.)

Det som är bra med att vara halvt ensam hemma är att man får bestämma mat själv; idag har det blivit nudelsoppa med kyckling (och créme fraiche, för jag råkade överanvända cayennepepparn) och hemmalagad sushi, och det blev ganska bra för att vara första gången jag gjorde det, om jag får säga det själv.

någon borde tala om för mig att det här faktiskt inte är accepterat beteende, att så här gör man faktiskt inte, och det är inte utan anledning jag kallas för hemsk. för det är hemskt, man kan inte vara riktigt rätt funtad om man ens tänker motsatsen (men jag har väl aldrig varit rätt funtad?). andra förklarande ord skulle väl vara äckligt, oacceptabelt, inte inom kartans gränser, inte inom några gränser, så långt bort från alla odragna gränser och oskrivna regler som man kan komma. så jag borde väl inte göra det, men det lockar för mycket, jag dras till det här. och hur hemskt det än må vara, kan jag inte låta bli att hoppas. men det är väl så, förbjudet är attraktivt.

och det här är så väldigt, väldigt förbjudet.

ärligt talat? det här var nog den minst bra konserten jag vart på med herr räisänen. under hela dagen hade jag sett fram emot allsången till sixteen som under mina tidigare timo-erfarenheter (i form av tre konserter) varit helt sjukt bra. och visst kom den, men den kändes så kort. helt plötsligt spelades någon annan låt. och jag måste väl säga att ungefär så kändes det under hela konserten. det kändes så kort. det var nåt som inte stämde. (okej, vi fick höra carry me home och if only a lifetime, men ändå). nästa låt, nästa låt, nästa låt. åh timo, vad hände?

(missförstå mig rätt, klart att konserten var bra, jag menar det är ju timo)

first aid kit. finast; när de sjöng ghost town utan mickar.

fina fina salem. riktigt bra spelning, även fast jag egentligen hoppades på att han inte skulle spela keep on walking mest bara för att få de där som stod bakom mig att hålla käften "men alltså jag har bara hört en låt, den där keep on walking". man blir ju lite irriterad. Lite den där jag-har-lyssnat-på-den-här-artisten-längre-än-ni-(första-skivan-faktiskt)-så-ni-har-ingen-talan-och-dessutom-så-är-ni-inte-riktiga-fans-känslan som man själv hatar när andra har. Jag fick ju höra brooklyn sun, dream girl och i'm so happy i alla fall. och det kändes redan efter första konserten som att festivalen var värd pengarna, och det är ju ruskigt positivt.

kan ju ha varit det finaste på länge (även om jag råkade lämna kvar delar av hörseln på området)