jag kan göra pannkakor till frukost om du vill, säger jag.

jag vill nog hellre att du bara ligger kvar bredvid mig, svarar han.

jag vet ju inte hur man hanterar det här.

jag har ju själv alltid varit den som tittat, men bara i smyg. nu finns det ett ögonpar som betraktar mig på ett sätt som gör mig alldeles knäsvag och ett par händer som tar tag i mina och fingrar som flätas samman.

jag vet ju inte hur man hanterar det här.

under så kort tid har det hänt så mycket. jag vågar nästan inte skriva om det. det finns för många om och men. tänk om den där känslan försvinner och alla fjärilar dör. tänk om jag blir den som tycker om mer. tänk om det inte räcker att man är så glad att man studsar upp för tre trappor och tänk så förstör jag allt.

jag har ju glömt hur man gör sånt här.

jag kommer göra fel.

och jag har lärt mig själv att inte känna i rädsla av att vara den som behöver den andre mer,

men bredvid dig längtar jag efter likgiltighet.

jag vet inte hur du gör det men det vet uppenbarligen du, för du gör precis rätt. du vet precis hur du ska göra för att få mig och dina läppar är om möjligt ännu mjukare än vad jag kom ihåg. hjärtat bankar hårdare medan hjärnan menar att du elin, du borde nog rationalisera det här. tänk för en gångs skull. hjärtat bankar högre än vad hjärnan tänker. hjärtat överröstar hjärnan samtidigt som du lägger din arm runt mig och drar mig tätare intill.

du-dunk, du-dunk.

ja, det är du som kommer få ont, skyll inte på mig sen.

du-dunk, du-dunk.

det luktar du när jag vaknar dagen efter, trots att du inte är där. du är som fastetsad på mitt hud. det luktar maskulint. hjärtat har tystnat nu och det är bara hjärnan som hörs. klandrande. hade min hjärna varit en person hade det varit en person med medlidande blick och ett skakande huvud på sned. jag skakar undan den bilden med en axelryckning. jag drar täcket upp till hakan och vänder mig mot väggen. det är omöjligt att inte le, trots att det är det sista jag borde göra, men du har ju så mjuka läppar.

jag försöker att inte tänka på det men det är svårt
för du är sen länge bosatt i min hjärna

mina händer på din hud och mina naglar ristar längs din ryggrad
dina andetag känns mot min nacke
och dina läppar nuddar liksom fjäderlätt vid mitt nyckelben

och genast

ensamheten

skulden

ångesten

jag försöker att inte tänka på när det var du och jag,
och hur du och jag aldrig var.

jag letar efter dig. jag vet inte vem du är, men jag letar efter dig. jag saknar dig, nämligen. jag saknar hur du tittar på mig, hur du för mitt hår bakom mitt öra och ler. jag letar efter dig, i alla jag träffar. du är aldrig där. ibland hinner jag bygga upp en framtid tillsammans innan jag märker det, innan jag märker att det inte är du, innan framtiden vi skulle ha rasar ihop och jag är ensam igen. jag har slut på idéer och jag vet inte längre hur jag någonsin ska kunna hitta dig. jag undrar var du är, vem du är. fick jag bestämma får du gärna vara joseph gordon-levitt och le mot mig med det där leendet som faktiskt ger mig hack i magen eller så kan du vara adrien brody och kyssa mig som du kysste halle berry när du vann en oscar för pianisten. det skulle inte vara så dumt. det får gärna vara du. fast kanske är det därför jag aldrig hittar dig, kanske är det därför du aldrig är där jag är. men jag saknar dig, jag saknar oss, det vi som aldrig funnits. jag saknar dina läppar, för det finns inga som riktigt känns som dina, det är jag helt säker på.  jag stjäl kyssar av andra ibland, det är dumt, jag vet, förlåt. men det gör mig bara mer och mer övertygad om att det är dig jag letar efter. det finns ju ingen som du. så var är du?

vem är du?

letar du efter mig också?

jag blinkar tårar till ögonvrån och skyller på vädret. "det är kallt och det blåser, så det är klart att mina ögon blir blanka". du tittar på mig på ett sätt som är omöjligt att förstå vad det betyder. du säger ingenting. jag vänder huvudet åt sidan och andas ut. jag andas ut mörker. jag riktigt ser hur andetaget virvlar ut i någon sorts svart massa som sedan försvinner, när det inte längre är nära mig. jag andas ut så mycket svart jag kan, men det tar inte slut. det tar aldrig slut. jag vänder tillbaka huvudet, du tittar fortfarande på mig. eller rakt igenom mig.

jag är inte helt säker.

kanske är det så att jag helt enkelt lägger för stor vikt vid ordet. kanske tycker jag att det betyder mer än vad det egentligen gör. kanske är anledningen till att jag inte förstår att vissa säger "jag älskar dig" i samma tonfall som de ber någon skicka mjölkpaketet vid frukostbordet helt ogrundad. kanske är det så det ska vara. enkelt.

det finns två tillfällen som jag speciellt kommer ihåg att orden yttrats till mig. första tillfället var både han och jag elva år och vi satt i hans vardagsrumssoffa och tittade på lejonkungen. vi hade varit tjej och kille (för i den åldern är det inte så häftigt att säga flick- och pojkvän) ett tag och vi hade faktiskt pussats en hel gång. på ett skoldisco. när våra klasskompisar bredvid oss sa att vi var töntiga om vi inte gjorde det. vi dansade aldrig tryckare, däremot. jag gör ju inte sånt. dansar. tillbaka till lejonkungen, vardagsrummet och min mellanstadiekille. han hade en lillasyster, lillasystern dök upp i dörröppningen, fnittrandes "ska du inte säga det där" och så tittade han, mellanstadiekillen, på mig med sina bruna ögon och sa jag älskar dig.

han gick i min klass, mellanstadiekillen. när vi gick ut sexan hade han varit tjej och kille med hälften av mina kvinnliga klasskamrater.

andra tillfället var jag sexton och hade vad jag antar var min första riktiga pojkvän (för hallå, mellanstadiekillen var ju min kille. för pojkvän säger man helt enkelt inte i den åldern). jag lutade mig framåt, på mina egna ben, i hans säng och han hade handen på mitt ryggslut när han yttrade orden. "jag älskar dig". om jag minns rätt satt jag kvar ett tag, över mina egna ben, innan jag vände mig om och kysste honom. ungefär en månad senare sa jag orden tillbaka och han log ganska så väldigt stort. en sextonåring till en annan. jag var glad att jag gjort honom glad och samtidigt tveksam för vad jag tyckte att de där orden egentligen betydde. jag sa dem ändå, för det är det man ska göra.

ungefär två veckor efter att vi bestämt att vi inte skulle vara ett par mer hade han en ny flickvän. jag varken brydde mig eller var förvånad.

och det jag minns mest, tillfället som aldrig kom. det vi som aldrig var. det ögonpar som jag inte kan glömma. de där orden som jag aldrig sa, men kanske de ord som jag menade mest, med det undantag att sista ordet bytts ut mot meningar. jag tror aldrig att det sista ordet var "dig", snarare tanken på oss, hur vi kunde vara, dina ögon, hur du lär din hand röra vid min aningen för länge, hur dina armar kändes runt mig och hur din mun kändes mot min. men inte dig, aldrig dig. möjligtvis hur du var innan, men inte hur du är nu. aldrig nu. jag vågar inte. jag älskar inte.

kanske tänker jag att det betyder mer än vad det egentligen gör. kanske ska det inte vara såhär. kanske ska det vara på något annat sätt. enkelt.

& jag önskar litegrann ibland ibland ibland att jag också kunde ha det självförtroendet. att kunna vara den som vågar. att inte bara betrakta på avstånd, att faktiskt vara den som möter den där blicken som i princip gör en knäsvag utan att tänka de där tankarna som bara förminskar en själv. att kunna ha självförtroendet till att inte ständigt tänka jag duger ändå inte och det finns så många bättre, det är inte ens någon idé utan för en gångs skull ta chansen och bara våga för det värsta man kan göra är att misslyckas. men det är ju precis det jag är rädd för, misslyckandet.

jag vet ju hur ont det gör.

det finns inga stjärnor här. omgivningen är för ljus för att natthimlen ska synas på det sätt som jag är van vid, hemma från tätorten ute i nästan ingenstans. jag saknar dem, stjärnorna. det finns inte den minsta chans att kunna urskilja lilla karlavagnen på nätter i göteborg. här man kan inte ligga bredvid någon på en främlings tomt och försöka låta bli att skratta till när denne någon pekar ut fel stjärnbild. vinterluften är inte riktigt lika frisk och natten luktar liksom på ett annat sätt. det är inte samma sak att räkna sekunder här som det var där. tiden gick långsammare förr.

en.
jag andas ut vita iskristaller
två.
du vänder ditt huvud mot mig och ler
tre.
jag kan plötsligt inte andas mer
fyra.
och våra fingrar flätas samman

jag saknar dem, stjärnorna.

jag sätter ena foten i vattnet och det är skållande hett. det sticker i huden, men det är nästan behagligt. efter en stund börjar det bränna för mycket och jag drar upp foten igen. den är helt röd av värmen och jag fyller på med lite iskallt vatten för att jämna ut temperaturen tills det blir säkert att lägga sig där i badkaret.

när skummet försvunnit utmanar jag mig själv i att hålla andan så länge jag kan under vattnet.

fem.

jag tänker på grannarna och deras gräsliga julpynt. de har en ljusslinga som växlar mellan röd, orange och grön med alltför hög frekvens. jag förstår inte hur de orkar ha den blinkande i vardagsrumsfönstret tjugofyra sju. själv är mitt julpynt begränsat till en adventsljusstake och två hyacinter. och ett kalenderljus som jag råkade elda ner två dagar för mycket.

tio.

badsaltet luktar lavendel och ska slappna av dina muskler, så stod det på förpackningen. jag hoppas att det fungerar för min kropp har varit stel så länge nu, jag går och spänner mig hela tiden. jag vet inte varför. det kanske är en försvarsmekanism, jag väntar på slag, på avvisande, på att bli kasserad, så jag spänner mig tills det gör ont. för att vara beredd när slagen kommer. för de gör ju det.

femton.

jag tänker att jag borde nog äta när jag badat klart, men jag orkar inte laga mat. det blir lätt så, jag sitter och gör ingenting och sen har tiden tagit slut. precis som allting annat. allting tar slut. kvällar, relationer, konversationer. allting tar slut. känslor, hjärtslag, andetag.

tjugo.

det enda som inte verkar ta slut är alla tankar jag inte borde tänka. de dyker alltid upp, igen och igen. tankar på ögon som liksom lyser men inte betraktar mig. tankar på en rygg som jag inte får röra. tankar på allt jag borde ha sagt men aldrig nämnde för någon. tankar på allt jag inte borde säga till någon men som jag bara vill skrika ut. säga att såhär är det och ni kan inte göra något åt saken.

trettio.

jag säger att jag inte tror på kärlek men jag letar efter den överallt. jag vill att den ska bevisa mig fel och skratta åt mig och säga att den visst existerar. men den håller sig undan. den finns inte någonstans. "sluta leta" säger folk. "sluta leta så hittar den dig. du är jättefin och du kommer hitta någon snart". men den håller sig undan, kärleken. den skrattar säkert hånfullt åt mig i sin frånvaro.

fyrtiofem.

ha ha ha, säger kärleken. ha ha ha. lilla elin, självutnämnd bitter cyniker. hon som blivit kallad dysfunktionell misantrop. hon som vill skrika åt par hon ser på gatan att, lycka till, så länge det håller, för allting tar slut, det vet ni väl! hon går där och letar efter mig trots att hon prompt insisterar på att jag inte existerar och när hon tror att ingen ser betraktar hon längtansfullt det 70-åriga paret som går hand i hand och bara har varandra. ha ha ha.

jag tappar räkningen men håller mig kvar under vattenytan.

det blir för svårt. desperation, desperation, desperation. jag kastar mig upp över vattenytan med en sådan kraft att lite vatten skvalpar över kanten. min näsa sticker av doften av lavendel och jag känner mig inte ett dugg mer avslappnad. falsk marknadsföring.

så virvlar alla minnen som jag har försökt att dränka upp till ytan igen. som när jag frös och du lånade ut din jacka till mig. som alla gånger vi stod utanför min grind och ingen av oss ville gå. som den gången du sa att du aldrig kommer att glömma mig. som när du höll din arm runt min midja. som när du drog mig till dig och kallade mig för fin. som när du viskade meningar för ingen annan så nära mitt öra att hela min ryggrad vibrerade.

och allt det andra.

som när du gick hand i hand med henne. som när du inte hörde av dig. som när du ständigt satte mig i andra hand. tredje hand. fjärde hand. hur jag aldrig var den du valde, men alltid din nödlösning. som när du vek undan blicken när min blick sökte din på ett dansgolv. hur du alltid kom med undanflykter. kanske. vi får se. en annan dag. hur du räknade bort mig.

hur jag fortfarande väntar på en annan dag.

jag har försökt att glömma. verkligen, jag har försökt, men helt plötsligt kommer allt tillbaka igen. ditt sneda leende, hur ditt hår faller ner i ögonen, hur dina läppar kändes mot min hals. jag inbillar mig att jag glömt, men när ett minnesfragment utan förvarning dyker upp igen så ryser jag, det blir tungt att andas och hjärtat hoppar över ett slag. ibland undrar jag om jag ens kommer ihåg på riktigt, om jag inte bara romantiserar hela situationen, så som jag alltid gör. om jag ger det hela en mening som aldrig fanns. jag håller med ted gärdestad och klandrar årstiden. ni vet, ingen vill vara ensam när det blir höst. nu är det nästan vinter men jag vill inte vara ensam nu heller.

så jag letar substitut. jag jämför. jag hittar ögon som glittrar på ett annat sätt än dina, jag hittar armar som håller om mig på ett sätt som jag tvivlar på att du nånsin gjorde, jag hittar leenden som är rakare än ditt. allt det där är bra. allt som inte påminner mig om dig är bra. men, så kommer det där ödesdigra. deras läppar mot min hals är inte alls som dina. inte lika mjukt, inte lika lätt, inte lika ryggradsrysande. trots det håller jag mig fast i någon slags snälla-var-den-jag-behöver-desperation. men aldrig. jag vet ju inte ens vad det är som jag behöver.

jag har försökt förtränga. jag försöker att inte tänka på de sätt du existerat i mitt liv, jag försöker att inte tänka på dina läppar, din tunga, din mun, men jag tänker på dig när jag lämnar dem, substituten. mina fotsteg ekar på vägen hem. ensamma. mina händer är så förfärligt kalla. ensamma. jag fumlar med nyckeln innan jag lyckas låsa upp, innan jag går in i köket och dricker ett glas vatten. innan jag går och lägger mig, innan jag vaknar. ensam.

- jag förstår mig inte på dig, elin.
- det gör inte jag heller.
- jag förstår inte varför du fortsätter att göra saker som du vet att du kommer att ångra efteråt.
- jag hade ångrat det om jag inte hade gjort det, också.
- är det värt det?
- nej. ånger leder till ångest.
- jag förstår mig inte på dig.
- du nämnde det.
- på allvar.
- jag förstod det.
- vad håller du på med?
- orsakar min egen undergång.