det var så länge sen att jag nästan tror att alla minnen är fabricerade och att jag inte ens levde.
jag försöker att inte tänka på det men det är svårt
för du är sen länge bosatt i min hjärna
så jag ritar upp ett scenario
mina händer på din hud och mina naglar ristar längs din ryggrad
dina andetag känns mot min nacke
och dina läppar nuddar liksom fjäderlätt vid mitt nyckelben
och genast
ensamheten
skulden
ångesten
jag försöker att inte tänka på när det var du och jag,
och hur du och jag aldrig var.
Kommentarer
hej säger rebecka
åh. du skriver fint.
Trackback
