jag tror att jag nådde den nu. gränsen för hur många smällar man kan ta. jag vet inte vem eller vad som utdelade det sista slaget, bara att jag kände det, hårt, och jag föll. det är bara mörker, det finns inte den minsta strimma av ljus. det gör ont i bröstet (eller är det hjärtat?) och jag måste kippa efter andan för att få in något som helst syre. allt jag vill är att kravla ihop i fosterställning och låta mörkret ta över. det är bara tomt. det finns ingenting förutom en molande värk inuti mig som bara eskalerar i styrka. andas. jag måste påminna mig själv om att andas. jag vet inte om det är mina tankar som gör mig utmattad eller om det är fysisk trötthet. kanske är det en kombination, jag vet bara att jag inte orkar röra mig, och om jag gör det så blir värken bara värre. jag är tom och det gör ont. glöm inte bort att andas. jag ligger som blåslagen med knäna uppe vid hakan och jag faller i bitar. jag går sönder. totalt.

& jag har ingen aning om varför.

glöm bort att andas.