hon sätter sig ner bredvid mig och lägger armen om min axel.
"så du menar att du inte haft den där kärleken än? den där stora?"
jag skakar på huvudet och försöker i samband med det också skaka av hennes arm men misslyckas. hon fortsätter att prata, hon säger att hon inte förstår det, du som är så söt, du borde ju ha hittat en pojkvän, säger hon. jag mumlar tyst och inflikar enstaka ord när jag känner att det behövs utan att egentligen lyssna till hennes sluddrande tunga och alkoholdimmiga ord.
"alltså jag fattar verkligen inte att du inte varit kär på riktigt."
meningen faller ut ur hennes mun och det är den som gör att jag hör vad hon säger igen. under hela hennes monolog har min blick följt hans steg, hans minsta rörelse, betraktat hans bruna ögon, hans käkben, hans kindben från avstånd och önskat att jag var på någon helt annanstans än där jag är.
"nej." jag rycker på axlarna och jag ljuger.