rubrik
& vid frukostbordet ser jag ut genom fönstret hur grannbarnen redan är i full gång med att bygga en snögubbe. inatt snöade det, och nu ligger det ett lager på fem centimeter på marken. jag avundas hur de kan se glädjen i något sådant som snö när jag knappt kan se glädje i något alls, och då slår det mig; jag vill vara som dem. jag vill inte vara arton, jag vill inte ta studenten i vår, jag vill vara åtta år och bygga snögubbar med morotsnäsor. jag vill åka pulka nerför tvåmetersbackar i trädgården. jag vill inte sitta med min avsvalnade kopp kaffe och en närmast apatisk känsla och betrakta mina grannar som lyckligt skrattar åt det faktum att det är kramsnö. jag vill också skratta, jag vill vara en bland dem. jag vill vara liten och lycklig.
jag känner igen mig obeskrivligt mycket.
så tänker jag när med.
när jag ser barnen åka pulka nedför pulkabacken utanför mitt fönster.
fast egentligen vill du nog vara den du är.
den lyckligaste tiden i ditt liv är nu
sa någon någon gång.
jag tror det stämmer.
18 år är ju drömåldern för så många. inte minst för mig!
precis lika fin bild som vanligt.