people never notice anything

mår illa på något konstigt sätt. väntar på sms som aldrig kommer och vägrar att smsa först (den här gången också). tittar på en enda bild och det känns som om jag är tre år tillbaka i tiden. läser och recenserar the catcher in the rye, identifierar mig med holden caulfield. och det är ju ganska deprimerande.

sorgligt vackert.

jag tycker att du ska våga skicka iväg det där smset nu på stört! tänk vad stolt du kommer vara över dig själv efteråt om du vågar! (dessutom lever vi bara en gång, och inte vill man sitta i gungstolen sedan och tänka "tänk om...").

fast holden caulfield är en av världens bästa killar. ändå.

Otroligt fin bild. Och vad för sms det än är och till vem det än är tycker jag att du ska skicka iväg det. Man bör sträva efter att inte vara envis i sådana här situationer, tycker jag, för man vinner mest på det. Jag menar, tänk om du ångrar att du inte gjorde det sen?

Jag väntar också på sms som aldrig kommer att komma, och jag vägrar också att skicka först (eftersom det alltid, alltid är jag som gör det) Är det nu man ska ge upp? Känns så.

sv: åhh. tack finis! :)

Våga skicka smset! Och tack! Och puss.