ibland kan jag tänka att jag inbillar mig alltihop, alla känslor. att det där känner jag faktiskt inte, och jag vill faktiskt inte ha honom. att jag fortfarande försöker hitta ett substitut efter alla år som gått, jag försöker fortfarande bara laga det som du tog sönder. att det här är bara ännu ett trick min hjärna hittat på. att jag egentligen bara tycker att han ser bra ut, inget mer. inget hjärta som klappar fortare och inga darrande ben. han ser ju bara lite bättre ut än genomsnittet. och det är då han drar undan håret från ögonen på det där speciella sättet, och det är då han ler det där leendet. och det är då jag tappar kontrollen över både hjärtslag och ben.